Matchrapport

Växjö DFF – Linköpings FC 22 feb

Ibland känns det som att vissa saker och matcher går I repris. För nästan exakt två år sedan spelade LFC mot Växjö i Tipshallens gulvita ljus och gummigranulat som stänkte från mattan. Då var det Svenska cupen och Växjö var ett topplag i Elitettan och kvalificerade sig det året till Damallsvenskan. LFC å sin sida skulle komma att ta sitt tredje SM-guld.
Till dagens match åkte jag utan några särskilda förväntningar, väl medveten om att träningsmatcher kan se väldigt olika ut beroende på vad lagen vill ha ut av dem. Tåg till Alvesta och byte för sista skuttet till Växjö. Gott om tid så jag hann med några museer innan incheckning på hotellet. Efter en knapp halvtimmes promenad var jag framme vid Tipshallen i mycket god tid. Med LFC-kepsen på hälsades jag av en funktionär med: ”Välkommen till Småland!” Tack, svarade jag som smålänning.
De enda spelarna som syntes till var Matilda och Clara som sparrade varande vid ena målet. Efter en stund dök Växjö upp, först tränare och sedan laget. Några minuter senare kom LFC in. Uppvärmning där lagkapten Emma och Kosse tog täten och lite senare fortsatte dagens startelva för sig. Det var bestämt i förväg att alla tillgängliga utespelare skulle få speltid. Nu var det bara Anna på läktaren, en stor skillnad mot Eskilstuna-matchen för några veckor sedan, då det var en handfull spelare på läktaren.
Matchen blåstes igång och det var nog träningsmatch också för domaren. Stina fick bland annat en riktig hockeytackling så att hon flög ner mot hörnflaggan – visst frispark, men varning – icke! LFC hade större bollinnehav och skapade ett antal halvchanser, men de sista insticken blev ofta lite för långa eller hårda. Växjö var som vanligt välorganiserade utan att bli riktigt farliga, förutom första halvleks vassaste chans i form av ett ribbskott. Det var mycket aktiv coachning av både Olof och William under hela matchen, bland annat vilka ytor som skulle utnyttjas och uppmaningar att ”hålla emot” när Växjö påbörjade speluppbyggnad. Trots visst spelövertag för LFC slutade halvleken noll-noll, precis som för två år sedan. Taktiktavlan kom till användning i pausen när laget samlades vid bänken. Djup i backlinjen var en sak som togs upp.
Till och i andra halvlek kom ett antal byten programenligt. Det verkade klart att man inte ville gå fullt med A-landslagsspelare som Stina och Kosse. Lite extra kul var det att se säsongsdebuterande Frida komma in. Båda lagen såg piggare ut i andra halvlek. Spel- och chansmässigt jämnade det också ut sig, men fortfarande saknades det allra sista för LFC. Växjö lyckades bättre med avsluten och satte inom loppet av fem minuter runt 70 minuten två bollar i nät. Även i matchavslutningen skapade LFC reduceringschanser, men utan framgång. Efter både oavgjorda och vinster kom nu första förlusten på försäsongen. Jag tror att om LFC valt att trycka fullt med sitt absolut vassaste lag hade utgången blivit en annan. Men, som sagt, det finns olika saker att ta hänsyn till och få ”kvitton” på i en träningsmatch.
Annat? Ja, visst verkar en del saker gå i repris. I den här matchen spelade en amerikansk spelare i ett svenskt lag i en dansk spelares tröja (Julia Ashley i Maja Kildemoes tröja). Internationellt värre! Med andra ord – LFC fortsätter sin tvivelaktiga tradition att låta nya spelare spela i tidigare spelares avlagda tröjor och därmed inte få ha sitt eget namn på ryggen. Varför? Det borde inte vara svårare än att tejpa över det tidigare namnet och skriva dit det nya, eller ännu bättre eftersom LFC vet att samma sak kommer att upprepas varje år (som nu och mot Växjö 2017), skaffa några tröjor utan namn. Det kan knappast vara en kostnadssak. Växjö, exempelvis, har inga spelarnamn alls på tröjorna. Att låta nya LFC-spelare antingen spela utan namn eller med övertejpning är att visa spelare respekt – både för deras person och prestation.
En enkel slutsats: det blir till att steppa upp och sätta chanserna mot Kopparbergs Göteborg i gruppfinalen i Svenska cupen den 10 mars! Då ses vi väl på Valhalla?! Maximal support till Sveriges bästa lag!

Lejonflockens ”utsände” i Växjö

Träningsmatch Eskilstuna United – Linköpings FC 2019-0127

Det var lite snö i luften i Eskilstuna och ännu lite mer på planen när det herrlag som tränade lämnade planen. Planskötarna var snabbt ute med traktor och borstade av planen så att det nästan blev snöfri, Sedan körde de ytterligare något varv i samband med matchen. Bra jobbat! I övrigt var det runt 5 minus och lite vind, men jag frös nog mer förra året i Kalix den 10 maj. Domartrion gled lite på gräset och diskuterade om det var för halt, men tydligen inte.

Omkring kvart i ett kom spelarna ut för uppvärmning. Den första delen hölls av Frida Bylinder från det medicinska teamet, innan William som assisterande tog över med fotbollsövningarna. Jag räknade till 15 LFC-spelare (kan ha missat någon – de rörde ju på sig…). United gjorde liknande saker på sin planhalva. Efter cirka en halvtimme gick spelarna in och kom ut till kl 13.30 för matchstart.

50-50 och 40-60 är ett sätt att sammanfatta matchen. Det var gissningsvis cirka hälften av en ordinarie startelva som startade i matchen. Det andra hälften försökte överleva på läktaren med filtar och kaffe i pausen. Det var alltså hög kändisfaktor på läktaren och förutom LFC-spelarna hade tidigare KGFC-spelaren och nu ibland expertkommentatorn Lisa Ek klättrat upp under taknocken. Det strömmade också till lite publik och sammanlagt var det kanske ett hundratal.

Det var inte bara jag som inte hade helt koll på alla spelarna i LFC. Även läktargänget diskuterade något namn med Loben. En sådan var målvakten som var inlånad från Jönköpingslaget Mariebo IK. Hon stod andra halvleken medan Julia Nyström stod första. Det sattes dock inte på särskilt hårda prov av United som mest skapade halvchanser.

40-60 tycker jag stämmer rätt bra på bollinnehav och spelförande lag. LFC var ofta lite vassare. Kul att se Anna Rakel i aktion i fyrbackslinjen och extra kul att se en pigg comebackande Wilma Thörnkvist som var framträdande och spelade hela matchen. Därför var det både logiskt och skoj att hon fick sätta ledningsmålet för LFC. Tyvärr lyckades United kvittera efter en försvarsmiss i LFC. Då plötsligt hördes det välbekanta ”Heja United” från andra läktaren. Dessförinnan var det helt tyst. Så kan man också agera som hejaklack – man hörs när det går bra….Jag tycker det såg lovande ut med LFC-ögon, inte minst för att United i stort hade ordinarie lag på planen. För LFC:s del satt ju mängder av rutin och kapacitet på läktaren för dagen.

Efter 2 x 30 var matchpremiären 2019 slut. Det var nog lagom med en timmes spel. Man sitter ju alltid på läktaren och hoppas att ingen skadar sig. Djurgården borta i nästa träningsmatch lördag kl 14 på Stadshagens IP. Med det slutar denna korta rapport.

Bästa LFC-hälsningar,
Er utsända på Tunavallen

Piffigt – en liten reseberättelse från Norrland

Ni vet hur det slutade: 4-2 till PIF mot LFC. Återkommer till det. Vi tar det från början – mitt lilla reseäventyr med destination Piteå. Efter lite överläggningar var det bara jag kvar från Lejonflocken som kunde åka.
I lördags kl 20 gick tåget mot Stockholm och 22.50 steg jag där på nattåget med slutstation Luleå. Egen kupé och gratis massage – ja, tågskakningar alltså – under natten. Vaknade då och då medan skogar, fält, älvar, myrar och norrlandsmetropoler svepte förbi i maklig takt. Vid åttasnåret på matchdagen var det dags för SJ:s eminenta frukostbox (hmmm…). Tittade ut och såg en skylt: Vindeln 892 km från Stockholm. Viktigt det där. Hur långt det är från Stockholm. Kl 12 framme i Luleå. En timme tills bussen gick mot Piteå. Mat? Järnvägsgrillen – japp, den fick det bli. Medan jag åt kom stammisarna in och slängde käft med personalen, eller möjligen tvärtom: ”Men hördu, har du nå jobb?” ”Joooo, förra veckan jobba jag varje daaa, dä ä för jäävlitt.” Och lite senare: ”Dä ä bättre å ligga på soffan å dö, än å jobba å dö.” Första provet på norrländsk livsvisdom?
På bussen till Piteå, framme strax efter kl 14 på busstationen. Bara några hundra meter att gå till LF Arena. Jag trodde jag skulle vara rätt ensam så här nästan två timmar innan matchstart, men icke. Många som samlades utanför arenan och bilar som kom och gick. Väl inne började jag sätta upp våra banderoller på samma plats vi tog förra året. När jag nästan var klar kom en man som med myndig stämma förklarade att han minsann var arenaansvarig och att där kunde jag inte ha dem. Ny och sämre plats på långsidan där det var fritt från reklamskyltar. Apropå visdomsord: ha alltid silvertejp – i alla lägen. Det hade inte jag den här gången. Mitt tråcklade hade följts från några på läktaren som jag kom i samspråk med: ”Är du schäälv”? Jooo, svarade jag på min allra sämsta norrländska. ”Vem har publikrekordet i Damallschvännskan?” Linköping 9400 år 2008 mot Umeå. ”Jaha, men borde inte Pite….” ”Nä, (koll i mobilen), Pite är långt ner.” ”Men har du flugi..?” Nä, tåg och buss. Och så fick jag restips hur man bäst tar sig till Piteå. Alltid lär man sig något. ”Men har du nå flicka här i laage…?” Nej. ”Men känner du nån i laage..? Nä, känner och känner, men jag pratar med några ibland. Läktarmannen verkade ha mycket svårt att förstå hur jag kunde ta mig till Piteå bara för en match – och dessutom utan kopplingar till någon i laget.
Jag gick lite närmare LFC:s bänk och bytte några ord med målvaktstränare Fredrik och assisterande Joel. Fin dag tyckte Fredrik och det var lätt att hålla med. Det var nog till och med varmare och mer vindstilla än när vi var uppe i Juni förra året! Vid matchgenomgången hade matchdelegaten frågat om LFC hade någon hejarklack. Det var ju en både kul och lite märklig fråga. Trodde denne att det skulle komma hundratals supportar tillresta från Linköping till en match i Piteå? Var det för att reservera plats på läktaren? Hade matchdelegaten bara sett herrfotboll tidigare? Efter en stund kom laget ut och de verkade mycket fokuserade när de värmde upp med ”truppbalett” och allt annat. En vinkning och en nickning till Olof som såg minst sagt koncentrerad ut. Läktarna började nu fyllas och det blev ju fullt till sista sitt- och nästan också ståplats. Det märks att laget är hett i Piteå och nu vädrar publiken ett historiskt SM-guld. Men någon hejarklack har de tydligen inte. Kanske de tycker att den, som på så många ställen, rätt tystlåtna publiken är en enda stor klack? Njaeeee, lite mer krävs väl, eller? Åka söderut inte aktuellt…?
Spelarpresentation och så var matchen igång. Jag följde matchen från ståplats högst upp på läktaren och rätt nära LFC:s bänk. Det var ett och annat ögonbryn som höjdes när folk gick förbi – en sådan främmande fågel med keps och halsduk mitt ibland alla piffisar. Första gången jag ropade ”En gång till” vid LFC:s kvitteringsmål vände sig rätt många om, mer eller mindre diskret. Framför mig stod en man som hojtade ”Under ribban June” varje gång Piteås Pedersen, specialist på fasta situationer skulle slå bollen. Det blev inte så, snarare tvärtom. Jag tror aldrig jag sett en match där så många bollar landat på LFC:s nättak. Publiken verkade inte alls säker på vinst för PIF ens när klockan närmade sig nittio och med en tvåmålsledning. Ett gott betyg åt LFC? När det aviserades sju minuters tillägg gick det ett sus genom publiken. En kort sammanfattning av matchen: PIF var hetare och tuffare än LFC, medan LFC ofta hade fint, men tyvärr ofta resultatlöst kombinationsspel. Julia gjorde en klart godkänd insats i målet – ett verkligt elddop. Nu blir det bara bättre! Jag vet inte om det var till hennes och LFC:s fördel att speakern vid spelarpresentationen sa att hon var debutant. Naturligtvis gick den upplysningen inte spårlöst förbi PIF. Piteå vann rättvist och LFC fick betala ett högt pris.
Arenan tömdes snabbt efter matchen blåsts av. Några spelare och andra dröjde sig kvar. Efter att jag plockat ner banderollerna stannade jag till vid andra långsidan där Lisa och Lina stod med sällskap. Bra kämpat sa jag och Lisa tackade för besöket. Sedan pekade hon på en liten tjej och sa: ”Hon är med i Lejonflocken!” (fint med återväxt, eller hur!). Vi pratade kort om lottningen i WCL och de hade inget emot om det skulle bli Bröndby. Nu vet vi att det blev PSG istället. Lite längre ner mot utgången stod Kajsa som en riktig rockstjärna och skrev autografer för glatta livet. Jag påminde henne om att hon har chansen till ett unikt tredje guld i rad: ”Ja, och för två olika klubbar också”, svarade hon med ett leende.
Åter till stationen och buss till Luleå (jag kom på mig själv att säga Lule till föraren, tänk så snabbt man anpassar sig…). Tåg kl 21.17 från Lule(å) mot Stockholm och vidare mot Linköping. Efter 40 timmar och cirkus 220 mil åter i Östergyllen. Tänk – vad gör man inte – som med- och motgångssupporter för LAGET!

Bästa hälsningar från
Lejonflockens utsände i Norrland

__________________________________________________

Match mot E-tuna

Det ljusnar och lossnar!
Fem på nya äventyr? Nja, så äventyrligt var det kanske inte, men vi var i alla fall fem från Lejonflocken som bilade till Eskilstuna och Tunavallen för semifinalmötet i Svenska cupen mellan United och LFC. Minnen från möten med United är litet blandade – vid bortamatchen i Damallsvenskan förra säsongen överröstade Flocken den betydligt större klacken Tuna12. Vi sjöng ”Sveriges bästa lag är LFC” i flera minuter mot slutet av den segermatchen. Flocken i sitt esse! I andra vågskålen ligger hemmamatchen i Damallsvenskan med en överraskande och neslig storförlust. Sedan dess har vi också mött United nyligen i en mycket tuff träningsmatch som slutade med knapp LFC-vinst. Hur skulle det gå nu? Skulle LFC nå sin totalt åttonde cupfinal och sin femte raka sådan och därmed få chansen att bli historiska med sex cupvinster? Fanns risk för skador inför WCL-matchen mot Manchester City? Skulle LFC kunna lyfta sig spelmässigt från den oavgjorda gruppfinalen som ledde fram till avancemang till dagens semifinal? Skulle LFC:s senaste nyförvärv, Natasha Dowie, bli tungan på vågen? Många frågor surrade i luften och i bilen….
Bara 15 mil till Eskilstuna, men inte på den mest underhållande vägen kanske. Lika isigt och kallt där som här, men soligt. En lördag öppnar tydligen de flesta matställena i Eskilstuna klockan 12 och vi fick bege oss in i centrum för att till slut landa på ett ställe som börjar på M. Tillbaka snabbt till arenan och fram med alla prylar: flaggor, vepor, klockor och så vidare. Till slut blev det knappt 400 i den väl utspridda publiken. Vi tog plats på det ”vanliga” stället ovanför LFC:s bänk. På motsatta läktaren fanns klacken Tuna12 som inte var jättestor för dagen. Vi hade precis riggat upp våra saker när det var dags för inmarsch. Strax var spelet igång.
Hilda fick bekänna färg direkt med flera svettiga räddningar och det skulle bli fler under matchens gång. När Natasha efter ett fint pass från Tove gjorde ledningsmålet tidigt satte det tonen för spelet resten av halvleken. Och visst gjorde Natasha ”hjärtat” och kysste klubbmärket på tröjan efter sitt mål? United blev nog lite tagna efter det tidiga målet, men var långt ifrån ofarliga. LFC-försvaret hade dock oftast bra koll på den nyligen landslagsdebuterande Kullashi och anfallskollegan Larsson från Värmlandsskogarna. När Kosse sedan i första halvlekens slutminut kunde prickskjuta in 2-0 efter pass från – Natasha – lägrade sig ett visst lugn hos oss på läktaren. Det här skulle vi väl inte släppa?
I andra halvlek gjorde båda lagen flera byten och vi fick in Lina, Frida och Maja med ny energi. Chanser byttes mellan lagen, men det var sällan United var riktigt giftiga i sista tredjedelen. LFC verkade ha bra grepp om motståndarna även om United hade rätt mycket bollinnehav. I slutminuterna lyckades dock United reducera på en retur efter en tilltrasslad situation bara några meter från mållinjen. Efter några minuters fajt om att hålla rent framför LFC-målet blåste domaren av. Det var en underhållande match och mindre ruffig än träningsmatchen senast, även om både vi och Unitedpubliken hade en del synpunkter om och när ”ostar” skulle delas ut. Vi fick också se en del kul saker som Reeds voltinkast som nådde nästan lika långt som en frispark (visserligen landade hon med fötterna över sidlinjen en gång, vilket domaren inte såg. Men vi är ju frikostiga och klagar inte…).
Anna Oscarsson utsågs till bästa spelare i LFC, mycket välförtjänt. Det hade varit lika välförtjänt om det priset gått till Hilda som var mycket stabil, välplacerad och ”sög in” många höjdbollar. LFC har haft många klassmålvakter och återvändaren Hilda är helt klart ytterligare en i raden. Spelarna gjorde vågen och vår lilla skara hälsade tillbaka med ”Sveriges bästa lag….”! En fin dag för LFC och oss. Som vi såg det från läktaren har vårt stolta LFC all anledning att med gott mod ta sig an den svåra bortamatchen mot Manchester City. Det ljusnar om dagarna och lossnar i spelet! Apropå slutresultatet 1-2 mot United och bortamatchen mot Manchester kan vi väl önska en repris: EN GÅNG TILL!
Hej då och vi ses! Filip (bakom bilderna), Jonas, Martin, Metan och Björn (bakom tangenterna)!

Framme vid arenan. Eskilstuna och Tunavallen bjöd på soligt men kyligt väder denna lördag.

Den fyra personer stora klacken är äntligen på plats efter en något stressfylld lunch. Det var precis så vi hann få upp alla supporterprylar innan matchstart.

Mål direkt i första tävlingsmatchen! Nyförvärvet Natasha Dowie visar tydligt för supportrarna vilket klubbmärke som gäller för henne efter sitt 0-1 mål.

Hemmalagets hejaklack Tuna12 hade många flaggor på plats men inte så många supportrar vi är vana att se i Eskilstuna.

Matchens lirare i LFC, Anna Oscarsson hade tillsammans med övriga i försvaret bra koll på Mimmi Larsson.

Eskilstunas Loretta Kullashi hade ständig markering i matchen och skapade inte jättemånga farliga målchanser.

Hilda Carlén hade en del att göra i matchen, speciellt under första halvleken. Snacket till medspelarna pågick även när bollen precis hade hamnat i famnen.

Lite lugnare! Kosse har satt 0-2 målet precis innan halvtidspaus. Den uppförsbacken klarade inte Eskilstuna av.

Sveriges bästa klack! Laget tackar den lilla men röststarka klacken efter matchen.

.

Fem glada supportrar på väg hem i eftermiddagssolen.